Idag är det kanske sista gången vi ser rum 14.
Det var trots allt svårt att åka hem.
Jag blev för första gången efter förlossningen darrhänt när jag spände fast Dhalia i bilbarnstolen och plockade ihop de sista sakerna. Man blir på något sätt en del av inredningen i ett rum. Slukad av ordningen och oordningen. Man hittar sina små platser för viktiga och oviktiga saker och ting. Man anpassar sig och till slut gillar man läget innerst inne även om man ofta längtar framåt.
Nu är det hög tid om någonsin att sluta blicka framåt på ett sätt. Att man uppskattar varje sekund av minspel och skrik och inte längtar framåt. Framåt kommer alltid tillslut.
Idag måste vi våga vara nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar