Badanka

Simborgarmärket

Idag börjar kampen om simborgarmärket. Alla småpysslingar ska veta vem som plaskar i bassängen när jag kliver in på badhuset. Jag ska ta fram mitt id-kort och de skall häpna och snubbla på orden när de ser mig ta sats mot hopptornet. Alla plaskande småbarn skall frukta mig när jag gör bomben och passerar dem som en undervattenstorped! Ingen plaskar som jag...

INGEN!!!

Besök från Kanarieöarna

Idag fick Dhalia träffa farfar för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var dock inte bara farfar som smälte när han såg henne utan också Valter som här får stilla sin nyfikenhet.

Nu är iallafall pappa här och vi har en personlig kock som bor hos oss några dagar. Underbart!

/Pappa

Dhalia leker charader

Gissa ordet:

Barnvagnsmorsor

Man blir ju rätt orolig som nybliven förälder när man är ute i offentligheten med sin lilla knodd och då är jag ändå den mindre oroliga av oss två. Alla fjortisar som klänger sig fram utan hänsyn är plötsligt monster, gamlingar med såriga händer och balanssvårigheter är riskzoner som man kör likt slalom förbi.

Skrikiga 3 åringar med en hel sandlåda i ansiktet som okontrollerat kastar saker omkring sig. Alla är hot och man bevakar den minsta rörelse som sker på en radie av 10 meter från Dhalias barnvagn. Man nästan kan komma på sig själv knyta handen i jackfickan i förberedelse på de västa angreppen. De som aldrig inträffar. Jag överreagerar men det är ett nytt fenomen som beskyddande pappa.

Helene märker förstås detta och skrattar tyst när hon ser att min blick som en villalarms-sensor noterar alla katastrofer som kan inträffa.

MEN! ! !

Den värsta sorten...

De osympatiska, frihetsberövande, egoistiska, klumpiga och rent av hemska barnvagnsmammorna som tror att de äger alla världens små hörn. Får man inte plats med barnvagnen går det bra att köra över fötter och sedan vända sig bort med en nonchalant blick som säger, jag är mamma, jag gör va fan jag vill!!!

Nu pratar vi inte nödvändigtvis om morsor överlag, kanske inte ens barnvagnsmorsor överlag men allvarligt talat.

Först på, först av, alltid otrevliga, en sur doft av Latte och snoriga barn! Speciellt mot andra män har jag märkt. Jag har länge observerat detta, än mer när man nu själv är pappa. Missförstå mig inte, män är statistiskt mer dumma i huvudet på vissa områden men jag har då bara sett snälla pappor med barnvagnar. Leve pappor på stan!!!

Det är bara en tidsfråga innan jag skäller ut nån oförskämd tant på bussen.

Fotofilm

Eos 400 Photoshoot from Kristian Gonzalez on Vimeo.

Tysta leken...

Börjar nu!

Seger

Än en gång visar vår söta lilla flicka att hon är liten men stark. Dhalia klarar sig banne mig utan hjälpmedel för hon är en bestämd liten tjej på 25 dagar som kan det där med kost.

Idag hade vi besök av vår hussköterska som tog beslutet om att dra bort sonden som gick ner i Dhalias magsäck. Nu ska vi följa upp hennes vikt ytterligare i ca 2 veckor och se hur pass hon klarar av att öka på sin vikt av egen kraft. Troligtvis blir vår sjukskrivning förlängd ytterligare några dagar. Jag är så tacksam för att kunna få all denna tid med henne trots att jag börjar känna suget efter att komma igång och arbeta igen. Det är en fin balansgång det där. Arbetsnarkoman som man är. Alla pappor borde få uppleva sina nyfödda barn mer än de tio dagar man är beviljad enligt lag.

Kanske är det jag känner helt enkelt ett friskhetstecken från min sida att man inte är en soffpotatis som hellre går på statliga bidrag än att kämpa ihop sitt eget levebröd.

Jag vill tillbaka till min personal, sätta nya strategier och få insperera och krossa vår budget! December är vår största månad och det svider i butikschefshjärtat i mig att inte få vara med och casha in mynten.

Dhalia är dock min största gåva, så jag tackar för alla dagar jag har tillsammans med henne. Varje minut av skrik och gråt och leende små läppar är fyllda av den renaste glädjen.

Nu hoppas vi hur som helst på att hon lägger på sig mer hull på kroppen. Trots att nätterna är långa slipper jag nu springa upp var tredje timma och värma bröstmjölk i microvågsugnen. Bara det är en stor seger för mitt annars redan djävulska morgonhumör.

Seger för pappa, seger för mamma och seger för Dhalias snortäckta näsborrar. Man hade nästan glömt hur hon såg ut utan den där hemska slangen i näsan.

/Pappa