Man blir ju rätt orolig som nybliven förälder när man är ute i offentligheten med sin lilla knodd och då är jag ändå den mindre oroliga av oss två. Alla fjortisar som klänger sig fram utan hänsyn är plötsligt monster, gamlingar med såriga händer och balanssvårigheter är riskzoner som man kör likt slalom förbi.
Skrikiga 3 åringar med en hel sandlåda i ansiktet som okontrollerat kastar saker omkring sig. Alla är hot och man bevakar den minsta rörelse som sker på en radie av 10 meter från Dhalias barnvagn. Man nästan kan komma på sig själv knyta handen i jackfickan i förberedelse på de västa angreppen. De som aldrig inträffar. Jag överreagerar men det är ett nytt fenomen som beskyddande pappa.
Helene märker förstås detta och skrattar tyst när hon ser att min blick som en villalarms-sensor noterar alla katastrofer som kan inträffa.
MEN! ! !
Den värsta sorten...
De osympatiska, frihetsberövande, egoistiska, klumpiga och rent av hemska barnvagnsmammorna som tror att de äger alla världens små hörn. Får man inte plats med barnvagnen går det bra att köra över fötter och sedan vända sig bort med en nonchalant blick som säger, jag är mamma, jag gör va fan jag vill!!!
Nu pratar vi inte nödvändigtvis om morsor överlag, kanske inte ens barnvagnsmorsor överlag men allvarligt talat.
Först på, först av, alltid otrevliga, en sur doft av Latte och snoriga barn! Speciellt mot andra män har jag märkt. Jag har länge observerat detta, än mer när man nu själv är pappa. Missförstå mig inte, män är statistiskt mer dumma i huvudet på vissa områden men jag har då bara sett snälla pappor med barnvagnar. Leve pappor på stan!!!
Det är bara en tidsfråga innan jag skäller ut nån oförskämd tant på bussen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar