Jag och en god vän bestämmer oss för att trotsa vildmarken. Som en avkoppling från alla ettor och nollor. Framför allt kanske alla förbannade nollor i samhället. Vi börjar bägge tröttna på vardagsstressen och alla materiella normer. Vi skulle ut i vildmarken, så var det bara. Till fots, med en packning på ca 20 kg vardera, moraknivar i bältet och wiskeypluntan i bröstfickan. Sankt Bernardhunden fick stanna hemma den här gången.
Tåget anländer till Mora station 11.39 den 1 Oktober 2009 efter ca 4 timmars färd.
Civilisationens sista hamburgare sätter vi i oss medan bussen till Särna motellet står och sprutar avgaser och tio andra ressenärer ångar glasrutorna med en irriterande uppsättning miner som skulle kunna tolkas som " men för i helvete, kliv på bussfan".
14.15 - Särna motellet
En restaurang med skylten, stängt pga dödsfall. Vildmarken är påtagligt nära nu.
Vi blir rekomenderade att vandra en något brantare led för att komma till startpunkten för vår avresa vilket i efterhand visade sig vara bland vandringens svårare partier. Runt 4 km brant uppförsbacke. Orutinerade, fullpackade och ständigt med stressade blickar för att hinna se eventuell björn bakom minsta buske.
Stadsmänniskan har sakta men säkert glömt bort naturen och dess storslagna innehåll. Det märks även om man i själen är långt ifrån allt vad Stureplan och nattliv innebär. För varje steg man tog var man ett steg närmare lera och barrskog, ett steg längre från point of no return och ett steg mentalt mer närvarande än under det föregående steget man tog.
Vattenflaskorna sträcks ned i det iskalla bergsvatten som dundrar som från marschen av en avlägsen armé långt inne bland lövverken i den täta skogen . Försiktigt smakar vi på vattnet och förvånas över den oerhört rena smaken.
Vi borde göra upp en brasa och koka upp det i vårt kök men just nu kunde vi inte tänka på något annat än att få i oss vatten och vandra vidare innan mörkret föll som en tyngd över skogen och över sinnet. Leden blev snabbt svårare och mer och mer otydlig framför våra fötter. Vi måste snabba oss. Vattnet rycker upp oss bägge som från en dvala och vi sträcker på ryggarna och fortsätter nu i en allt snabbare takt.
Njupeskärsfallet
Till en ensam raststuga, med utsikten mot Sveriges högsta vattenfall, anländer vi till en kort stund innan det börjar skymma. Vi packar upp väskorna efter några timmars vandring och kan då för första gången snöra av skorna. Vi samlar ihop några stockar som med de sista kraftansträngningarna för dagen blir till fin ved för en eldstad och bränsle för kaminen inne i raststugan. Det tappas upp några deciliter vatten som vi låter koka upp och bli ett bad för två stora portioner pasta. Samtidigt förbereder vi bönor och tonfisk.
Mat har aldrig smakat så här gott.
Elden som nu börjar greppa tag om trät sprider sig högre och högre i luften ovanför eldstaden vi byggt ihop. Till efterrätt sitter vi länge och njuter av en rökig whiskey och de dansande lågorna i natten. Tv har aldrig varit så här bra!
Ingen rastlöshet, bara total harmoni helt efter naturens villkor.
Första nattens sömn var mer än välkommen, efter några skvättar ur pluntan och många intressanta diskussioner senare slänger vi in de sista träbitarna i den glödande kitteln och somnar på ett hårt trägolv...
Natten hade dock mer att bjuda på! Jag vill gärna skylla på pluntans innehåll för detta då jag mitt under natten vaknar som ur ett chocktillstånd och inser att fönster står vidöppna med en kamin som var lika varm som insidan på en kylskåpsdörr och att jag av någon anledning ligger bredvid min sovsäck och inte i den!
Mitt huttrande följs snart av ett hysteriskt skrattanfall då Alper nu vaknat och ser att jag springer runt i minusgraderna i ett underställ och jagar ved att elda upp. Den perfekta sömnen från tidigare snarkningar och ömma revben toppas nu av en kyla som tog många timmars arbete att få bort.
Morgonstund!!!
När vi till sist lyckats tända kaminen igen tittade vi ut och träffades av solstrålarna som spred nytt hopp i kroppen. Vi åt en lugn frukost, högg ny ved i boden nedanför stugan, städade upp och skrev några rader i loggboken. Jag tog en promenad ned till vattenfallet där jag tvättade av muggar och bestick till ett dånande ljud som spred sig i dalen. Kylan från marken frös fast kokkärlen redan efter att ha stått bara någon minut på marken. Solen stekte i ansiktet.
Snabbkaffe, lingongrova med mjukost och en stor portion havregryn utan varken salt eller socker. Mycket gott. Det tillkom också en och annan runda med pluntan mest för värmen, något som snabbt kom att bli en tradition under resans gång.
Alper tillverkar här en traditionell svensk dragkedja då hans sovsäck till hans förvåning inte alls var hel utan snarare väldigt halv. Får vi i framtiden läsa att vandrare fastnar under ruinerna av en raststuga i Njupeskär pga ostabilt bygge, så kan jag redan nu hänvisa till bevismaterialet för de spikar som kom till användning för att fungera som klämmor i Alpers sovsäck.
Har vi någonsin vägarna förbi så ska vi absolut ersätta dessa.
Efter alla förberedelser samlar vi krafterna och påbörjar den långa vandringen mot Lortåns raststuga...
Ovanför Njupeskärsfallet stannar vi till och lagar till en underbar lunch bestående av en krämig sparrissoppa, några skivor limpa och whiskey. Allt för värmen!
Med nyfyllda flaskor vatten fortsätter resan över allt från månlandskap, höga savanngräs, genom träskmarker, över klippor och jättekast.
Efter ca fyra och en halv timmas hård vandring når vi målet för dagens vandring. Trötta fötter, med ömma leder och utsvultna sliter vi av oss utrustningen och får syn på vedstugan ett par yxor, en liten stuga med skorsten och en liten samlingspunkt runt en eldstad. Det kunde inte bli bättre. Vi hänger snabbt upp våra blöta kläder och medan Alper går iväg och hugger ved inför kvällen passar jag på att lägga mig och hämta andan en stund.
Det blev plötsligt väldigt märkbart att vi var långt ute i skogen och jag känner mig plötsligt mycket dålig. Man börjar snurra tankarna åt fel håll på grund av tröttheten och börjar oroa sig för skador och hur man skulle klara sig om någonting skulle hända här ute. Vi tar en paus och sätter oss i stugan och pratar en stund...
Det är märkligt hur beroende man är av varandra och hur ens humör verkligen åkte bergochdalbana under resans gång där ute. Värme och mat fick oss att bli människor åter igen.
Mat, Whiskey och en stjärnklar himmel dukade upp kvällen och halva natten för långa diskussioner om det bästa i livet... Nu var man människa igen. Nu om någonsin!
Den här natten hade vi bestämt oss. Vi skulle inte frysa.
Vi gjorde upp planeringen och tog skift med elden under natten. Det kändes som ett viktigt jobb trots att man knappt kunde hålla ögonen öppna. Det som man med en knapptryckning kunde löst hemma i det moderna samhället krävde här stort tålamod och en gnutta kreativitet för att få det lite fuktiga virket att blossa upp och värma upp järnröret från kaminen.
Kl. 06.30 - Det började mulna och vinden tar tag i stugan som ger ifrån sig trötta slitna läten.
"Alper, kan du titta på de där kullarna och säga om sikten försämras inom ett par minuter" - Jag tror det, vi borde röra på oss!
Den första tanken var att vi var för långt ut om det skulle börjar snöa riktigt ordentligt. Vi hade redan dagen innan haft svårt med vissa steniga partier och om snön la sig tät där skulle vi riskera att slå oss ordentligt. Vi måste äta, packa ihop och öka takten nu.
Vi gick den långa sträckan tillbaka i stark motvind och med snön som piskade oss i ansiktet. Leran i marken blev hård och snöfläckarna blev till snödrivor då vi fick känna oss fram försiktigt med fötterna längst de gropiga stigarna.
Vilket landskap, vilka otroliga vyer. Genom orörda marker med endast kroppen och fjällvatten som drivmedel. Vilken härlig känsla! Vi lever!!!
Vi bestämde oss för att övernatta i en av basstugorna.
Till vår förvåning möts vi endast av blöta stockar som inte alls vill brinna...
Vi sorterar upp maten som vi har kvar för nattens tillagning. Pasta, bönor och champinjonsoppa får förgylla våra kurrande magar efter ca 3 timmars vedtorkning och innomhusvedhuggning. En bäcksvart stuga i ett tyst vinterlandskap där vi nu befinner oss i lugnet efter själva stormen. Vattnet är slut i våra bägare och vi kokar upp snö och dricker en god kopp kaffe med ytterligare några huttar whiskey. Med kåpan över elden som element värmer vi våra dyngsura kläder som sprider härliga vattenångor i hela stugan och för en stund sitter vi i en underbar bastutemperatur närmast elden och går igenom vandringen...
Dags att sova!
Vi sluter sovsäckarna, jag med en dragkedja, Alper med ett antal böjda spikar och somnar in i kylan som sipprar in genom väggarna längst stugan.
Det var dags att bege sig hem nu.
Tack för en underbar resa genom solsken, genom snöstorm, till stora insikter och stora upplevelser, med god whiskey, ömma ryggar och slitna fötter, sura uppstötningar, sönderbrända vandringsskor, rökskadade lungor, hysteriska skrattanfall, genom oro, med stjärnskådning, vedhuggning, nollgradiga nätter, underbar mat, glödande hammarmärkningar och det bästa tänkbara vandringssällskapet!
Tack min vän!
