Seger

Än en gång visar vår söta lilla flicka att hon är liten men stark. Dhalia klarar sig banne mig utan hjälpmedel för hon är en bestämd liten tjej på 25 dagar som kan det där med kost.

Idag hade vi besök av vår hussköterska som tog beslutet om att dra bort sonden som gick ner i Dhalias magsäck. Nu ska vi följa upp hennes vikt ytterligare i ca 2 veckor och se hur pass hon klarar av att öka på sin vikt av egen kraft. Troligtvis blir vår sjukskrivning förlängd ytterligare några dagar. Jag är så tacksam för att kunna få all denna tid med henne trots att jag börjar känna suget efter att komma igång och arbeta igen. Det är en fin balansgång det där. Arbetsnarkoman som man är. Alla pappor borde få uppleva sina nyfödda barn mer än de tio dagar man är beviljad enligt lag.

Kanske är det jag känner helt enkelt ett friskhetstecken från min sida att man inte är en soffpotatis som hellre går på statliga bidrag än att kämpa ihop sitt eget levebröd.

Jag vill tillbaka till min personal, sätta nya strategier och få insperera och krossa vår budget! December är vår största månad och det svider i butikschefshjärtat i mig att inte få vara med och casha in mynten.

Dhalia är dock min största gåva, så jag tackar för alla dagar jag har tillsammans med henne. Varje minut av skrik och gråt och leende små läppar är fyllda av den renaste glädjen.

Nu hoppas vi hur som helst på att hon lägger på sig mer hull på kroppen. Trots att nätterna är långa slipper jag nu springa upp var tredje timma och värma bröstmjölk i microvågsugnen. Bara det är en stor seger för mitt annars redan djävulska morgonhumör.

Seger för pappa, seger för mamma och seger för Dhalias snortäckta näsborrar. Man hade nästan glömt hur hon såg ut utan den där hemska slangen i näsan.

/Pappa