Stolt

Ett nytt fenomen som dyker upp i samband med ett barnafödande, förutom den givetvis fantastiska känslan av att vara förälder till ett friskt barn är också det faktum att man nu tillhör en ny societet av stolta människor.

I vanliga fall förknippas stolthet sällan med något bra men jag måste påstå att det är just hos många nyblivna föräldrar man ser en stor portion ödmjukhet i deras annars stolta inställning och uppvisning av det lilla livet. Det ännu mer fantastiska är att det råder någon form av samförstånd mellan nyblivna föräldrar oavsett vart man än befinner sig. Som en radar slås på när man är ute och strosar på ett köpcenter eller på stan och man höjer omedvetet blicken efter minsta spår av en annan förälders närvaro eller för den delen frånvaro. Skrikande barn som man aldrig tidigare hörde, förstod eller helt enkelt bara irriterade sig på är helt plötsligt hela ens universum. Små indikationer på en vilja där man inte annat än skrikande kan framföra budskapet. Frustrerande!

Man möter förstående blickar och ofta delar man några ord precis som att det vore det vanligaste att göra i en sådan situation. Ett släkte som annars tyst och obemärkt i bästa fall möter en axel mot sin egen i en folksamling, väljer nu att dela på ett leende och blickar älskvärt ned mot varandras vagnar.

Ödmjukheten personifierad.

Jag är förälder!

Jag är stolt!