"En vacker yngling som varje dag gick för att betrakta sin egen skönhet i en damm. Han var så betagen i sig själv att han en dag föll ned i dammen och drunknade.
När Narkissos dog kom oreaderna - bergnymferna - fram och fick se att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en söt vattendamm till ett krus med salta tårar.
- Varför gråter du? frågade oreaderna.
- Jag gråter över Narkissos, sade dammen
- Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen, fortsatte de, även om vi alltid brukade springa efter honom var du faktist den enda som hade möjlighet att betrakta hans skönhet på nära håll.
- Så Narkissos var vacker? frågade dammen.
- Ja vem skulle kunna veta det bättre än du? svarade oreaderna förvånat... När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter han böjde sig varenda dag.
Dammen var tyst en stund
Till slut sade den:
- jag gråter över Narkissos, men jag lade aldrig märket till att han var vacker. Jag gråter över Narkissos därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar