Dhalia

Det är märkligt hur nya upplevelser kan påverka som de gör.
Saker man kanske inte trodde skulle beröra trots allt berör så pass mycket.

Idag fick jag se dig på riktigt för första gången.
Helene var redan på väg in till stan och jag hade missat bussen från jobbet.

Jag stod och hjälpte ett par kunder på jobbet och det enda jag kunde tänka på var på dig.

Vi fick ringa och meddela barnmorskan att vi skulle komma ca 10 minuter sent och tur var det att vi inte kom senare än så för då hade vi inte ens hunnit få se dig.

Jag ville verkligen inte missa det tänkte jag hela resan. Det var bara så viktigt. Även om det inte skulle göra dig någon skillnad så var det bara så. En principsak helt enkelt.

Man ser på filmer när upptagna pappor missar tiderna med sina nära och kära och jag tänker inte vara den som behöver komma på usla ursäkter.

Den här dagen vann jag. 1-0 till mig!
Matchen fortsätter!

Jag tror att du är en tös faktiskt, inte för att det rör mig i ryggraden oavsett för du är du, en tuff liten rackare som dansar bugg i mammas mage.

Du ska få skinn på näsan oavsett vem du är och ingen ska trampa på dina tår.

Det var bara en märklig känsla hos barnmorskan idag.
I ett mörkt litet rum där du tittade ut ur en liten monitor högt uppe i taket. Du låg och viftade med både armar och ben och hjärtat ditt slog väldigt snabbt. Inte konstigt när du hoppar runt där inne.

Vi har dessutom konstaterat att du faktiskt måste vara en nattmänniska. Du kommer att ha ett rent helvete med att vänja dig med att gå till jobbet när du blir äldre men du kommer troligtvis att få uppleva många tysta sena nätter och kanske också ligga vaken när solen tittar fram i gryningen och världen vaknar till.

Det är då världen är som vackrast. Alla sover utom du.

Min lilla blomma
Min lilla Dhalia!

/Pappa